Lång flykt mot nytt liv

Familjen Farzat samlade ute på gårdsplanen i Gungemad, Björkö socken. I bakgrunden står familjens egenkonstruerade växthus där man odlar grönsaker från både när och fjärran.

Kriget i Syrien fick familjen Farzat att lämna allt – släkt, vänner, hem och arbeten – för att ta sig till Sverige. På en gård i Björkö socken har de påbörjat ett nytt liv.

Rumstemperaturen hemma hos familjen Farzat i Gungemad strax utanför Björköby känns nästan tropisk. Värmereglagen står på max sedan ett par riktigt kalla vinterdagar har passerat området. I det avlånga vardagsrummet, som sitter samman med kök, matsal och tambur, doftar det nylagad mat med kryddor från Mellanöstern. 

Det är lördag eftermiddag och Iman och Iman, de två familjemödrarna med samma namn, står vid spisen och förbereder den måltid som snart ska dukas upp på matsalsbordet i Ikea-stil.

Genom köksfönstret syns snötäckta åkrar, granskog och faluröda hus. 

För drygt ett år sedan, i december 2015, kom familjen Farzat till Sverige. Då hade de förflyttat sig ungefär 4 000 mil, från provinsen Homs i västra Syrien, genom Turkiet, Grekland, balkanländerna, Tyskland, Danmark och slutligen Sverige. 

I Sverige fick de hjälp av bland andra familjen Elamsson i Gungemad att bygga ett nytt, om än provisoriskt, hem. Mitt på den småländska landsbygden har de inkvarterat sig i en gästlägenhet på övervåningen till Elamssons stora traktorgarage. 

Egentligen är det två familjer som bor här: Bröderna Zakarias och Ahmad Farzat med sina fruar Iman och Iman, fyra små pojkar, två flickor samt systersonen Abdulhamid, 18 år.

Tonåringen Abdulahmid sitter intill sin morbror Ahmad i en mörkgrå hörnsoffa. De använder sig av sina mobiltelefoner för att med bilder och ord på svenska, arabiska och engelska förklara hur de tog sig hela vägen från Syrien till Björköby.

Abdulhamid fungerar som familjens tolk. Han har under sitt första år i Sverige snappat upp språket i ett högt tempo och talar med nästan fullständiga meningar.

– Vi arbetade som jordbrukare och odlade potatis, tomater, nektariner, apelsiner, äpplen, plommon, päron… en massa saker. Vad heter det här? frågar han och visar bilder på granatäpplen i sin morbros mobiltelefonen, samtidigt som Ahmad fortsätter berätta om deras bakgrund på arabiska.

Familjen Farzat levde i den mellanstora staden Ar Rastan, cirka 20 mil norr om storstaden Hms i västra Syrien. Här odlade de frukter och grönsaker på det landområde som Ahmad, Zakarias och sex övriga syskon ärvt efter deras far.

2011 då den ”arabiska våren” satte igång följde landsomfattande protester i hela Syrien. Syrierna krävde demokratisering, stopp på korruptionen, respekt för mänskliga rättigheter och ett slut på Assadregimens 40-åriga envälde.

Presidenten Bashar al-Assad svarade med brutalt våld från polis, säkerhetsstyrkor och militär.

I dag har konflikterna i landet pågått i över fem år. Bilder från Homsregionen visar söndertrasade bostadshus, utan väggar och tak och gator med djupa kratrar från granater och missiller. Ett land i ruiner.

– Nej, det gick inte att stanna, säger Abdulhamid. En sorgsen blick avslöjar att det är ett ämne som är svårt att tala om.

– Här bestämde Assad, säger Ahmad på knagglig svenska och pekar mot en osynlig punkt på soffbordet. 

– Och här bestämde oppositionen. Däremellan var det krig. Vi gick både till fots och åkte bil. Det fanns soldater överallt, säger han drar med fingret över bordsskivan.

– Vid ett tillfälle sköt Assads soldater ihjäl mannen som fungerade som vår chaufför, säger han och blir sedan tyst.

Ahmad berättar med hjälp av Abdulahmid om svårigheterna att ta sig ut ur landet. Varken regimen eller dess fiender i oppositionen ville skriva på de papper som krävdes för att familjen skulle få inresetillstånd i grannlandet Turkiet. 

– Ingen tillät oss att åka. Istället ville man ha oss som soldater i någon av arméerna.

Familjens flykt skedde i etapper. Först åkte Ahmad på egen hand, därefter reste hans bror Zakarias. 

Zakarias kommer in i rummet, ansluter sig i soffan och plockar fram sin mobiltelefon. Han börjar berätta om sina första försök att ta sig ut ur Syrien. Han visar en bild på fyra män i ett litet rum med metallväggar. Det ser ut att vara en fängelsecell, men Abdulahmid förklarar att det är insidan på den tankbil som Zakarias och ett 40-tal andra syrier gömde sig i när de skulle ta sig över gränsen till Turkiet.

– Vi reste i fyra timmar och plötsligt stannade lastbilen. Någon ropade ”polis!” Jag och alla andra kastade oss ut, sprang iväg och gömde oss längs vägen. Men min kusin och en vän till mig kom inte efter, de hade fastnat. Jag kunde inte lämna dem. Jag sprang hela vägen tillbaka och lyckades slita upp luckan till tankbilen innan poliserna  hann dit, berättar Zakarias.

De dramatiska flyktförsöken var ofta riskfyllda och kostsamma. Zakarias färd i tankbilen kostade 600 dollar och slutade med att han fick gå över gränsen till fots.

Efter många turer lyckades familjen samla sig i hamnstaden Izmir i Turkiet. Härifrån gjorde man den numera världskända båtresan med människosmugglare över medelhavet till Grekland. 

– Vi var 50 personer i en mycket liten båt. Resan tog flera timmar. Varje person var tungen att betala stora pengar för att då åka med, berättar Ahmed.

Väl i Grekland fortsatte familjen att gå till fots genom bland annat Kroatien och Serbien. Ahmads fru Iman var höggravid med parets yngsta son som föddes i januari 2016 – knappt en månad efter ankomsten till Sverige.

Kvinnorna i köket ropar att det är dags att äta. På köksbordet har de dukat
  upp arabiska läckerheter med lammfärs, grillad kyckling, potatis, ris, grönsaker, hemgjord yoghurt och arabiskt bröd. 

Måltiden har en viktig funktion i familjen. Man äter och pratar länge tillsammans.

Samtalet om flytten till Sverige fortsätter i en lättsam ton. Det visar sig att de yngsta barnen i familjen älskar den norska pojkpopduon Marcus och Martinus.

– ”Girls girls girls”, pratsjunger de och alla börjar skratta. 

Vad visste ni egentligen om Sverige innan ni kom hit?

– Ingenting, säger Abdulhamid. Vi visste nästan ingenting.

– Men vi förstod att här i Sverige finns trygghet. Och utbildning. Det är det viktigaste med Sverige, fortsätter han.

Vad tycker ni är jobbigast med att leva i Sverige?

– Vädret. Det är så kallt på vintern. I Syrien kunde vi bada under vintrarna.
Vi planterade och skördade året runt. 

Familjen Farzat har byggt ett växthus på gården i Gungemad. Här odlar man gurkor, tomater, persilja, potatis, vitlök och mycket annat. Kärleken till det som växer har inte minskat sedan man lämnade sina åkrar i Syrien.

– Det är inte så stor skillnad, det växer ju saker här med. Men skog hade vi nästan ingen alls i Syrien. Och här är det träd överallt, säger Ahmad.

Han säger ofta hur väl bemött han har blivit sedan han kom till Sverige.

– Människorna i Sverige är snälla. Vi har fått mycket hjälp. 

Men han beskriver också sin första tid i landet som svår. I augusti 2014 sökte han asyl Malmö. I åtta månader satt han ensam i ett rum på en flyktingmottagning i Nybro och väntade på uppehållstillstånd. Sysslolösheten var olidlig för en människa som var van att arbeta med händerna varje dag. Tiden passerade långsamt.

– Jag sov. Det var det enda jag kunde göra. Jag kunde knappt äta eller dricka.
Det var inte en bra tid. Inte bra.

Den svenska metoden att förvara människor i väntan på ett uppehållstillstånd, utan chans till utbildning eller möjlighet att arbeta, har satt tydliga spår.

18-årige Abdulahmid pluggar hårt för att kunna läsa vidare till civilingenjör på svenskt universitet.

”Vi förstår inte hur lyckligt lottade vi är i Sverige”, säger Andreas Elamsson och trampar med kängorna i snön på gårdsplanen.

– Jag har börjat att använda uttrycket ”i-landsproblem” igen. Våra problem här i Sverige kan kännas lite fåniga i jämförelse med de i övriga delar av världen. 

– Det som de här människorna har gått igenom för att ta sig hit, det är tufft att ta in. Det är saker som är svåra att relatera till som svensk, säger hand fundersamt och lägger sedan till att familjen Farzats resa påminner en del om Wilhelm Mobergs ”Utvandrarna”.

– De här människorna har också lämnat allt, för att kanske få ett bättre liv i en annan del av världen.

Andreas vän Ronnie Johansson i Grimstorp har också tagit sig an familjen Farzat. Zakarias och Ahmads kunskaper från jordbruket i Syrien har visat sig komma till nytta i de småländska skogarna, och idag arbetar Zakarias heltid för Ronnie Johanssons skogsföretag. Anställningen kan komma att ha betydelse då de flesta i familjen Farzat sökte asyl i Sverige i december 2015 – några veckor efter att regeringen skärpte sina regler för flyktingar. Nu väntar de på besked.

– I och med att Zakarias har ett arbete i Sverige så ökar chanserna för att familjerna ska få stanna, förklarar Andreas Elamsson.

Ett par dagar innan intervjun har unge Abdulhamid fått ett besked om uppehålls­tillstånd. Han får stanna i Sverige i ytterligare 13 månader. En ljusglimt i vardagen.

Familjen Farzat har redan börjat drömma om sin framtid i Sverige. De har gjort sitt val. De ska bli svenskar. Även barnen har börjat drömma Sverigedrömmar.

– I framtiden? Jag vill måla, rita och spela fotboll, säger äldsta dottern Alaa, 10 år.

– Jag vill också spela fotboll, säger Mahmud, 6 år, och tittar yrvaket upp från spelet i pappans mobiltelefon.

Mahmuds mamma Iman har studerat på universitet i Syrien. Hon vill bli lärare här i Sverige.

18-årige Abdulahmid, målmedveten och kunskapstörstande, har redan en färdig plan för sitt svenska liv.

– Jag ska studera, sedan läsa vidare på universitetet och därefter bli ingenjör. 

Hans morbror Ahmad har något enklare målsättningar.

– Jag vill ha ett arbete. Och jag vill att mina barn ska få studera, säger han.

Hans bror Zakarias fyller i.

– En dröm vore att ha en egen gård, som den här, med skog, mark och djur. En gård som den Andreas har, säger han och ler.  •

Text & bild: Erik Danielsson | Publicerat i Björkö årsbok 2016