Almar trivs med tystnaden på Krokskär
På ön Krokskär i Nynäshamns skärgård hittas spillror av den fiskekultur som en gång dominerade kustbandet. Ett tiotal personer har valt att bo kvar på ön året runt trots att fiskebåtarna har tystnat, politikerna har tappat intresset och barnen har flyttat in till fastlandet.
På bryggan står Krokskärs äldste, Almar Andersson 82 år, redo att ta emot postsäckarna från Waxholmsbåtens besättning. Han greppar två och traskar sedan längs sluttningen upp mot fiskestugorna på öns södra sida. Rollen som postmästare roteras mellan öborna, och i dag är det Almars tur att sortera brev.
Krokskär ligger mellan Torös sydspets och ön Öja i Nynäshamns skärgård. Det är en glest bebyggd ö. De smala, nästan osynliga stigarna som leder mellan husen förstärker intrycket av att platsen är mycket privat.
– Här håller sig de flesta för sig själva. Man går inte in till grannen och frågar efter kaffe om det tar slut, då får man helt enkelt stå ut. Det kan ju lika gärna ha tagit slut hos grannen, säger Björn Freij, säsongsboende och snart pensionär. Han överväger att flytta ut till Krokskär på heltid på äldre dar.
Björn kom hit för första gången som tonåring på 1960-talet, direkt från stadsdelen Södermalm i Stockholm. Han kommer ihåg det som en ganska komplicerad omställning.
– Pappa blev accepterad direkt. Han arbetade för färgfabrikanten Nordsjö och tog med sig målarfärg till fiskegubbarna på Krokskär så att de kunde måla om sina skrov. Jag blev den kaxige grabben från stan, säger han och tittar på sin fru Monika och skrattar. De lärde känna varandra på ön. Monikas föräldrar arbetade som fiskare.
– Man blir speciell när man bor på en ö. Man lär sig att klara saker på egen hand. Det blir som en slags tradition att klara sig själv, säger hon.
Kalle Larsson, granne till Björn och Monika, är öns sista yrkesfiskare. Han ser tillbaka på ett yrkesliv som har gått från lukrativt till knapert.
– Fisket kommer att försvinna helt, säger han torrt. Hans barn har sedan länge bosatt sig på fastlandet. Men han och hustrun Kristina trivs bra här. De vill inte lämna Krokskär.
– Sett ur ett miljöperspektiv lever vi ett bra liv. Vi tar vara på allt. Vi plockar bär och svamp och det på stränderna som går att elda. Förr i tiden, innan vi skaffade kylskåp, saltade vi köttet och fisken, berättar hon.
Kristina och Kalle har tvingats kämpa för att få leva kvar. Utvecklingen slår hårt mot öborna. Kommunens ointresse att bevara skärgårdskulturen är tydligt, menar Kristina.
– De pratar om ett bevarande men gör ingenting.
Almar, 82 år, står utanför sitt hus och hamrar på ett vitt räcke som ligger på marken. Att rusta upp kåkarna är en vanlig sysselsättning på ön.
Under 1950-talet flyttade han till Nynäshamn, fick jobb på Televerket och träffade Margit. De gifte sig och fick barn, och flyttade så småningom ut på Krokskär. Då var det en levande ö.
Almar bor fortfarande kvar, trots att Margit gick bort för några år sedan. Sonen Kjell är sjöman.
– Det händer alltid någonting här ute. Det är som ett skådespel som pågår hela tiden. Man tittar ut och så har horisonten förändrats, berättar Almar och förklarar att han faktiskt trivs bra med tystnaden.
– Vintern kan vara tuff. Om jag har glömt att köpa något, som tandkräm, så får jag klara mig utan. Så enkelt är det. Jag åker till fastlandet högst en gång i månaden.
Almars son Kjell, 52 år arbetar deltid med att köra tankfartyg, sex till åtta veckor åt gången. Övrig tid lever han på Krokskär. Han tycker inte att livet på Krokskär är särskilt isolerande.
– Om du går genom Nynäshamns centrum på vintern är det nog lika tyst som här på Krokskär. Det är ingen större skillnad, säger han och tillägger att han inte har några planera på att flytta.
Men saknar du inte att gå på kafé eller bio och träffa andra människor?
– Det går att göra det mesta här som man kan göra på fastlandet. I stället för att gå på kafé så kokar man en kopp kaffe. Så enkelt är det, säger han.•
Text & bild: Erik Danielsson | Publicerad i Nynäshamns Posten 2013
