”Fantasin är grunden för att kunna skapa nytt”

Ungefär en gång vart tionde år klarar någon i Sverige av gesällprovet för bildhuggare. En av dem bor i Björköby. Jerry Wirén är den konstinstresserade snickaren som bestämde sig för att sadla om och skapa egna konsthantverk.

Hemma hos Jerry Wirén, 54 år, är väggar och golv fyllda med märkliga och fantasifulla ting. Lampor av förgyllda kottar, väggklockor i gustaviansk stil, lejonansikten, en helkroppsspegel i trollskepnad och en liten sittpall i form av en svensk flagga.

Allt är resultatet av Jerrys underfundiga kreativitet och koncentrations­förmåga. Med hjälp av sina bildhuggarjärn och penslar skapar han lekfulla konsthantverk som känns tagna ur en sagovärld. 

– Jag tänker länge på mina idéer innan jag börjar arbeta med materialet. Det är viktigt att man hinner stöta och blöta innan man kör igång, säger Jerry Wirén hemma i villan på Björköbyvägen, där han både bor och arbetar.

Han är i grunden en snickare från Stockholm med ett stort konstintresse. Det var i början av 2000-talet som han bestämde sig för att skola om sig till bildhuggare och påbörjade därefter en en rad utbildningar runt om i landet med inriktning mot träsnide. 2013 genomförde han sitt gesällprov på Hantverkscentrum i Tibro. Det är ett både sällsynt och krävande test. Ungefär en gång vart tionde år utdelas ett gesällbrev inom bildhuggarkonsten i Sverige.

I källaren på Björköbyvägen förvarar han sin samling bildhuggarjärn som används för att snida i trä. Han beskriver med en nästan kärleksfull röst hur olika träslag har olika egenskaper och karaktär.

– Lind är snällt och lagom hårt, inga motträ med kvistar eller så. Björk är ett hårdare träslag och lämpar sig bättre till möbeltillverkning.

Att arbeta som bildhuggare är ett tidsödande yrke, fortsätter han.

– Man får räkna med att lägga ungefär 120 timmar på att ta fram en spegel i gustaviansk stil. Då kanske du också får en känsla för vad en sådan spegel skulle kosta att köpa.

– Men jag är inte intresserad av att skära klassiska stilar, fortsätter han. Helst vill jag bara fokusera på mina egna uttryck. Det går något förlorat när man arbetar efter någon annans fantasi. För mig är det oerhört viktigt att göra saker som är unika och personliga.

“Visst kan det vara fint i stan, men efter några timmar blir man trött i huvudet. Jag får ingen kraft från staden. Jag får min kraft från naturen.”

— Jerry Wirén, bildhuggare

Jerrys plan är att med tiden få kontakt med en kundkrets som är intresserad av hans egensinniga konsthantverk. I dag är försäljningarna sporadiska och sker i samband med utställningar.

– Det är svårt att få en kontinuitet eftersom det finns så få köpare. Det är nästan bara välbärgade människor som inser vad det krävs för att ta fram konsthantverk och som är beredda att betala för det. 

För att kunna få ner produktionstiden har Jerry börjat använda gipsformar till en del föremål. Det innebär att han lättare kan serietillverka dem och därmed minska tillverkningskostanden. Ett exempel är hans fantasifulla speglar, ”De fyra årstiderna” (som du kan se på nästa uppslag),

Vilka tänker du är din publik?

– Jag tänker att det är människor som gillar personlig modern konst snarare än klassiska stilar som gustavianskt eller rokoko. Fast egentligen tänker jag inte så mycket på vem som tycker om mina saker. Jag utgår från mig själv. Om jag gillar något så finns det troligen andra som gör det också.

Hur skulle du själv beskriva din stil?

– Den bygger på min fantasi. Verkligheten intresserar mig inte så mycket, den är något man tränar på. Fantasin är grunden för att skapa något nytt.

– Sedan utgår jag ofta från naturens former i mina verk. Jag tar gärna med kottar, träd, fjärilar och blommor.

Det här med naturmotiv, har det något att göra med att du växte upp i en storstad? Saknade du naturen som barn?

– Jag tyckte väldigt mycket om att vara ute i naturen och vi hade ett lantställe som jag ofta åkte till. När jag var hemma i Stockholm sökte jag mig helst till parker och skogsområden. Visst kan det vara fint i stan, men efter några timmar blir man trött i huvudet. Jag får ingen kraft från staden. Jag får min kraft från naturen. •

Text och bild: Erik Danielsson | Publicerat i Björkö årsbok 2016